najdas

Kissen var 8 år gammal, jag fick kissen två veckor innan jag flyttade in till min första lägenhet. Jag var 16 år då. När jag fick nycklarna till min lägenhet så ägde jag, kattlådan, mat till kissen och skålar och en madrass som jag sov på. Kissen och jag tillsammans kämpade  och byggde ett hem ihop. 

Hon var väldigt speciell, gillade inte barn, gillade inte många människor. Kan räkna på min ena hand hur många människor hon kände sig trygg med. 

Jag var hennes allt, så fort det var hon och jag så låg hon på mig. Vi sov alltid ihop, hon på min mage eller på min rygg. När larmet ringde då hoppade hon upp och försökte väcka mig med sina tassar. 

Från 16 till 25 års åldern har mitt liv verkligen vart en berg och dalbana.. Vi har till och med bott i Norge jag och kissen. Vart jag än var, fanns hon bredvid mig. 

När jag kom hem från jobbet, satt hon vid fönstret och tittade. Så fort jag öppna dörren stod hon i hallen och väntande. 

Kissen har alltid vart bestämd, jag såg vårt hem som vårat och hon bestämde lika mycket som jag. Något som hon verkligen tyckte illa om var mattor, så fort jag köpte hem matta kissa hon ner den. 

Låg något på golvet kissade hon ner det, men nu måste senaste tiden så kissade hon ner mer och mer, posten, tvätt i garderoben, hoppa upp i byrån och kissade i sminkväskor, väskor.

Jag har alltid velat ha kattungar på kissen så jag ville inte kastrera henne. Till slut insåg jag att jag var tvungen att göra det för hon mådde dåligt. 

Så jag och Alper går till smådjurskliniken. Sitter i väntrummet med lilla kissen och pratar om vad vi ska köpa för present till henne efter besöket. 

Vi kom in till veterinären som var jätte rar och snäll, hon frågade om urin odlingen och jag förklarade att det var för kissen kissade inne, det har pågått i över ett år och just nu är det okontrollerat, jag måste ha koll på allt. Jag har slutat skälla på henne för att hon mår så dåligt på grund av det och det blir värre.

Veterinären som var specialist på katter, sa öppet att kastrering inte skulle hjälpa, urinodling tar man om katter har svårt att hålla igen, kollar så dom inte har kristaller i urinen. Men eftersom kissen själv väljer vart hon kissar så verkar det inte vara att hon har svårt att hålla igen.

Du får gärna ta hem henne och fundera på saken, men jag kan garantera att det inte kommer hjälpa med kastrering. 

-men vi ska flytta, jag och min kille. Kommer det inte sluta då? Hon kanske kommer känna att där har hon inte kissat och då vill hon inte göra det mera? 

-tyvärr så innebär flytt ännu mera stress för katter oftast och det kan bli värre. 

Katter som kissar inne gör det då dom mår dåligt, det ligger i ett dåligt beteende som dom gör då något är fel, dom lider av att göra så. 

Att kastrera henne och låta henne gå igenom den smärtan för att sedan avliva henne efter några veckor ville jag inte utsätta henne för. Att ta med henne hem och se att hon lider kunde jag inte göra mot henne, hon förtjänar inte att lida, hon är ju min bästa kompis.

Så där står jag med lilla Alper, helt oförberedd och tjuter som ett litet barn.. Pussar på kissen, kramar henne och säger att hon är min bästa vän, som alltid har vart där för mig.. 

Hjälper dom sätta ner henne i den andra buren.. Och går därifrån.. När jag ska betala så tjöt nästan alla så fort dom såg mig i väntrummet.. 

Alper höll min hand och jag försökte skärpa mig. 

-Najna, vi kan köpa en ny kisse, en som ser ut som hon och heter så. Då kommer du inte ens märka att hon är kissen.. 

Jag vet att min kompis sa till mig att det finns ett avsnitt där Meredith ska avliva din hund i Greys anatomy.. Och hon tjöt som en galning, min kompis sa du kommer vara värre med kissen.. Men jag kunde inte ana att det skulle göra så himla ont.

När vi kom hem kom barnen, syskonen och mamma hit. Min syster som avskydde kissen gör kissen avskydde henne, till och med hon var jätte ledsen. Mamma grät och tyckte det var så jobbigt. Lillebror fråga om han skulle köpa hund till mig istället..

Elias och jag har bestämt oss att förstöra en tavla på henne och ha den i vår lägenhet som minne av henne..

En sak är säker.. Blir inga mer djur för oss på längre.. Kanske när barnen iframtiden vill ha, då dom kan sköta dom med.. Men inte nu.

Det gör för ont att mista dom.