Det knackade på dörren.
En helt vanlig dag.. Knackade det på dörren..
En utav dom mest betydelsefulla och viktigaste människorna i mitt liv öppnade dörren.
Det var döden. Han ville bevisa att han finns, när vi inte tänker på honom, inte talar om honom och lever ett liv genom att ignonera honom så ville han bara bevisa att han finns. Bakom honom stod rädslan. Han var också där. Visade sitt fula ansikte, honom hade vi sett tidigare..men hos andra..Inte på våran dörr.
Allt blev svart,kallt och tomt. Ingen skrattade, alla slutade andas. Det enda som fanns var tankarna i vårat huvud och dödens och rädslans ansikte.
Den ena grät, den andra tänkte, någon sa nått..Ingen kunde lyssna, höra eller förstå..
Vad fan hände med den normala, vanliga dagen.. Döden gick, rädslan följde efter..
Smygandes kom kärleken..Den knackade inte..Utan försiktigt öppnade dörren och satte sig jämte oss..I soffan..
Den sa inte hej..den kramade oss..log mot oss..Vi började andas..titta på varandra med ögon som vi inte visste att vi hade..Titta på varandra med KÄRLEK.
Hörde ett brak ute i trappen..Det var viljan,möjligheten och hoppet..Dom skrek och skrattade och drog upp dörren..Skrek: VI ÄR HÄR! SÄTT PÅ KAFFE, VI MÅSTE SNACKA!
Kaffet stod på bordet, viljan, möjligheten och hoppet ville sova över. Kärleken hade fått sitt egna rum hos oss..Den ska stanna för alltid sa den. Bo med oss..Aldrig lämna oss.
När vi hade fikat klart..Och alla andades..Pratade om morgon dagen som aldrig förr..
Med ett stort leende på läpparna kom Lyckan in.. Förlåt att jag är sen..Men ja bättre sent än aldrig sa den.
Älskade familj..När ja tänker på er..tänker ja så här..
Det vi är..Det vi har..är detta..Vi har allt..Nu..Ska aldrig släppa detta..Er..
// Najda <3
