Kärlek och sorg, två systrar.
Jag vet inte vad jag ska skriva..
Jag har så mycket inom mig som jag vill dela, dela och aldrig någonsin glömma.. Dessa dagar, dom senaste två veckorna har vart tuffa, tuffa är lite..Dom har vart en mardröm..
Varje dag har vart en kamp..
Gick på min egna väns begravning.
En vän som blev mördad.. Som togs ifrån oss brutalt och utan någon anledning.
Begravningen var det vackraste och mest smärtsamma jag någonsin har sett i mitt liv.
Jag är så chockad av sorgens makt.
Sorg och kärlek är systrar. Nu förstår jag vad det innebär..Vi grät med tårar fyllda med kärlek. Vi skakade och grät så själen gick sönder, den slets upp från ena hållet men kärleken läkte den från andra hållet..
I en sal satt det flertal människor, alla hade tagit av sig sina masker..Maskerna man varje dag går runt med, begär, avund, bitterhet, rädsla..Allt var borta..Vi var bara öppna ansikten som sökte tröst i varandra. Jag visste inte att det fanns en sån sida hos oss människor..
Den där man bara vill älska och bli älskad som ett litet nyfött barn.
Jag fick andningssvårigheter och ville springa ut och försvinna för jag höll på att ramla ihop. När ja kommer ut så står min pappa där och tar emot mig som om jag vore den lilla 5 åriga flickan som har ramlat och slagit mig.
jag bryter ihop i hans armar och pappa får äntligen trösta mig, jag ville inte att någon annan än just min pappa skulle trösta mig då.. Då finner jag styrken för att gå tillbaka in dit och stå kvar. Med min pappa jämte mig. Min mamma, bror, syster och min systers man satt framför mig. Bilden på min vän som är död står framför mig och jag söker tröst i hans vackra leende. Cermonin fortsätter, musiken spelas och dom absolut vackraste orden sägs.. inte för att sägas utan för att höras..
En mammas skrik hörs igenom, en pappas sorg syns..systrar som gråter och släkt och vänner som lider.Hans starka broders styrka speglar sig över oss.
Mitt i allt detta står kärleken och bara stryker oss, torkar våra tårar så att nya ska rinna ner, kramar våra kroppar så att vi ska sluta skaka.. Vi lutar oss mot varandra och inser att vi alla ska mötas igen..
Det kommer komma bröllop och det kommer komma begravningar..Vi kommer dela våra känslor igen, med varandra.
Sara sa, oskulden är tagen nu, första vännen vi begravde..Nu kommer vi alla att forsätta på den vägen.. Första vännen är nog svårast, för man visste inte hur det kändes. jag vet inte, jag tror inte nästa kommer vara lättare..Jag försöker intala mig det..Smärtan var starkare än något annat.
Ord fanns inte, vad man än sa..kunde man inte förklara vad man kände..
Jag såg min bror begrava sin kompis, kasta jord på hans grav, hans tårar rann och han kasta jord. Jag såg mina närmaste vänner gå sönder, bryta ihop och sen räta på sig igen.. jag såg döden stå så nära att jag inte till slut var rädd för den.
Den står där nu, den lärde mig en sak.
jag vill leva, jag vill leva så att när min dag är kommen så ska alla dela min kärlek med varandra. Mina minnen med mina människor ska göra så att dom ska hitta tröst hos varandra. Så som min väns har gjort med oss.
Vi satt idag med min väns familj och delade minnen som fick oss att skratta, vi log fast det gjorde ont. För sådan var han, han var så älskvärd så att det gjorde ont till slut.
Varför..varför vet jag inte..jag ville så gärna veta..men ikväll insåg jag varför..
För att vi skulle lära oss att leva, därför..För att vi skulle inte hur värdefullt det är med livet..Därför..För att vi skulle sluta tro att vi är odödliga..Därför. För att vi skulle uppskatta varandra och tiden vi har kvar...Därför.. För att skulle sluta ta varandra för givet, sluta spilla dyrbar tid till dom som inte älskar oss och börja ge mera tid till dom som gör det..Därför.
Vi måste sluta söka meningen med livet, Vi måste börja skapa den. Därför.
Allt och inget. Mest inget som betyder egentligen allt.
Camilla tog detta kortet idag, det är en bild tagen från min säng.. har världens finaste hem. Speciellt när våren kommer, den balkongen är perfekt. Så många sommar kvällar man har suttit där med goda vänner och delat fina minnen. Vasa parkens vatten låter och man får en riktig utomlandskänsla.
Ja skrev häromdagen att våren inte hade kommit, eller att ja inte hade fått mina vårkänslor.. På god väg nu, jag märkte det häromdagen, vi höll på dumma oss. Jag, Karina och Camilla, skoja och busa och ja bara kom på mig själv skratta hjärtligt, först fick jag dåligt samvete, som om jag gjorde något fel men insåg snabbt att det skulle inte vara jag att gå runt och sörja, sörja gör jag resten av mitt liv i mitt hjärta men jag tror inte man kan leva ett liv där man inte ska skratta och må bra bara för att man har mist någon. Man måste gå vidare hur ont det än gör så är det viktigt.
När jag dör, jag skulle vilja ha en begravning där man drar skämt, där man delar om allt sjukt jag har gjort och sagt, saker jag har fått andra att skratta åt och le över.
En kvällspromenad i denna fina stad som jag älskar. Nu är det dags att börja med dom sena sköna varma kvälls promenaderna. Grilla, spela kubb och umgås med goda vänner.
Godnatt världen.
Så fortsätter vi där vi slutade senast.
Mycket har hänt sen senast ja skrev tror jag.. Eller inget speciellt men ändå massor.. begravningsdatum är satt och blommor och mat är valt. Det kommer massor med folk, mer än något bröllop någonsin skulle kunna få ihop. Min bror säger till min mamma att han måste köpa en ny kostym, han ska hedra sin bästa vän med att ha fina kläder på sig sista gången dom ses. Tycker verkligen att det var fint av han.
Tanken och respekten i det.
Vi satt och prata om hans minnen med Dana en kväll, vilket gjorde att min sorg blev lite lättare för Birtan fick mig att skratta och se saker lite annorlunda..
Blev jätte sjuk också, fick gå till farbror doktorn och få mediciner. Farbror doktorn sa ät glass och vila, jag tror jag har gått upp minst 2 kg på glass och vila.
Farbror doktorn fråga om jag ville ha antidepressiva pga av min sorg, jag frågade farbror doktorn om det är rätt sätt.. Att lösa sorg med lite piller, är det inte mera mänsligt att vi ska få känna efter och sörja för att sedan känna att vi verkligen tog oss tiden att få sörja?
farbror doktorn skämdes nog lite eftersom han ville erbjuda kortsiktliga lösningen, Najda har slutat med sånt får ett tag sen.
Det får ta sin tid, tid ja.. satt och gick igenom allt skolarbete som jag inte har gjort under tiden jag inte har orkat tänka alls.. Idag var första dagen ja kunde plugga, förstå vad jag läser och förstå vad det står. Har lixom inte kunnat funka så på ett tag men nuså.. Nu så..
Jag har aldrig vart på en begravning i hela mitt liv, alla som hör mig säga det svarar så här : Oj, du kommer tycka det är jätte jobbigt.
Vilket skrämmer mig ännu mera..
Så kom ja på idag, vad är det värsta som kan hända? Vi kommer sörja ihop, vi kommer bryta ner och ta tröst hos varandra. Det är okej, jag kan leva med att visa känslor.
Det jag inte fixar är att inte visa dom alls, jag vet inte hur man gör det.
Vi är tre här, två av mina tjejer bor med mig.. Karina jag och Camilla.. Vilket gör att dagarna går fort, mycket fortare än om jag hade vart själv. och egentiden blir dyrbar, skogen blir en njutning och myskvällarna tillsammans blir mysigare.
Tur att jag hade Italien lyckan precis innan Dana sorgen annars hade jag inte fixat det riktigt, tur att Camilla skulle bo här och tur att Karina flytta in.. Allting flöt ihop och gjorde sorgen lättare, inte lätt men lättare..
En sak som ja försöker lära mig är att uppskatta dom som finns, finns på riktigt, inte bara i ord utan på riktigt.
Tiden är dyrbar, så jävla dyrbar inget är mera värdefullt, vi kan aldrig köpa den.
Nu ska jag dela med mig av något roligt som jag har.
När vi var uppe i sixtinskakapellet i vatikanen, alltså högst upp, upp för alla dom hundratals trapporna så berättar min kompis för mig att han såg ett par bråka, han hade gått fram till dom och sagt att dom ska sluta med det, att det är onödigt och gjort dom sams igen.
Så säger jag till honom att om det hade vart jag som hade bråkat med min kille och någon hade kommit fram till mig och sagt att vi ska sluta hade jag svarar honom
" Go fuck yourself"
Detta säger jag på vägen ner och det är trångt och alla går med litet avstånd ifrån varandra, jag lovar att under tiden jag var i kyrkan var jag jätte noggran med att tänka mig för hur jag tänkte, jag ville verkligen respektera vart jag var och mina tankar var "rena"
Men den bråkdelssekunden så glömmer jag bort det och säger det på engelska..
Så hör jag:
Miss, watch yourself, do you know where you are?
Ni vet den sekunden man vill att marken ska öppna sig och man vill sjunka igenom jorden.
japp det var jag.
- Sorrrrrryyyy sir, i don´t curse, i just told my friend a joke.
han - yeaaah yeaaah, they all say that och skrattade..
så fortsätter vi gå ner för trapporna och han säger
- we are going down to hell, you know that right?
Tänkte för mig själv att bäst att skoja till det lite, kanske Gud förlåter mig för att han tycker att jag är rolig
. if i go down, you are going down with me
och sen bara fortsatte vi att skoja om det hela vägen ner.. Visade sig vara en amerikans CSI agent som hette John, han såg ut som en sån ni vet. Från Texas :)
Min kompis höll på dö av skratt för att det hände just mig eftersom jag hade sagt till honom typ några timmar innan att han inte skulle svära där inne..
Nu ska jag plugga lite till.. För det är vad jag gör, pluggar, hostar och äter glass.. Imorgon blir det jobb och sen Ikea.. Söndag blir det Alingsås, Alper, vänner, kärlek, sorg, medkänsla och begraving.
Vem du än är som läser detta,
27/3 klockan 11, be en tyst bön då, vi begraver min vän då.. Snälla be en bön för honom <3
Hur gör man ?
Jag läste för ett år sen att hjärnan har två medvetna delar, en medvetenhet som man vill ha i sina tankar, en som man hela tiden kämpar med att ta bort..NI vet när något är jobbigt att tänka på så man inte vill tänka på det, men det ända man egentligen tänker på är just det, typ en kille, ett prov, ett jobbigt möte..Någons död.
Så är det, hela tiden, ja jobbar, ja umgås med folk, ja tränar, jag pratar med kassörskan på Ica, jag ler och jag skojar, och jag har det i min skalle hela tiden, en lugn sekund och BAM så är det där.. Frågorna, hade du ont, led du, varför, vad var din sista tanke, visste du hur älskad du var..
Jag vet att det du har nu är bättre än det du hade då, men inte för oss..
Jag är rädd för att ringa min lillebror för jag känner hans smärta, jag är rädd för att träffa din mamma för jag tror inte jag fixar att se henne. Vi pratar om begravningen, hur, var och när. Vänner pratar om att komma. det finns ett datum nu och precis nyss satt jag och kolla på begravningsblommor till dig. Vilken är hans favorit blomma tro satt jag och tänkte, nästa tanke var att jag skulle ringa och fråga dig. FAN..
Sen så kommer drömmarna, massa jävla mardrömmar hela tiden.. varje natt.. vaken flera gånger per natt.. och så mörkt och tystnad och då kommer tusen frågor igen.. och dom säger tiden gör det bättre, och jag är rädd för att tiden kommer göra så att jag inte längre hör dig prata.. För jag hör din härliga röst i min skalle, den ekar..
Hur fan gör man, jag har aldrig vart med om något sånt här, jag vet inte hur man gör. Är jag störd som är så här. Hur gör dom andra? Hur får man bort den jävla ångesten som gör att tårarna börjar rinna utan att man kan hejda dom? Hur tar man bort ilskan, ilskan över att man inte vet varför du dog, varför du blev mördad. Hur fan går man vidare? hur ser man din mamma i ögonen och säger att det kommer att bli bra? Hur fan tror man att det ens kommer att bli det?
jag ler, och vi pratar om roliga saker, och vi äter, sover, tränar som om inget har hänt.. samtidigt som i den andra delen av hjärnan, där är det svart, gör ont och dimmigt.
Din familj, Må Gud hjälpa dom, vi ses på begravningen. Jag vet att det kommer bli den svåraste dagen i mitt liv.
Jag hitta en konversation på facebook mellan oss.. Två månader sen.. Hur fint och respektfullt du skriver.. Där ber jag dig att ta hand om min bror. "snälla Dana, Ta hand om honom, han är mitt liv, inget får hända honom, jag skulle inte fixa det" Du svarar: " Gumman, lyssna din bror är min bästa vän, jag låter hellre nått hända mig än honom. Var inte orolig gumman, ge han tid och försök förstå honom"
Jag ber dig nu, hjälp oss att klara av detta, snälla Dana
Våren är kommen.
Idag för första gången fick jag vårkänslor i Sverige. Var ute och gick i skogen och allting kändes så bekant, våren har kommit tillbaka.
Älskar den skogen, så mycket tankar, känslor och lösningar som finns där inne, musik i öronen och sen bara gå eller jogga.. Ibland går jag över en mil och det känns som att jag precis har börjat gå.
Finns en plats inne där som jag hittade en gång när jag var tvungen att kissa, så hitta jag den platsen, från den stenen ser man hela sjön och jag älskar att bara sitta där. Jag har nog bett sinnesro bönen där minst 1000 gånger och känt mig tusen gånger starkare när jag har rest mig upp och vandrat hemåt.
Jag älskar våren, mer än sommaren, vinter och hösten tillsammans.. jag är som bäst när det är vår, spralligast, flirtigast och känner mig som vackrast när våren kommer.. Vår känslor, lycko känslor och frihetskänslor.. Allt på en gång..
Jag bara väntar på att det ska komma i år..men inte än..
Man måste lära sig att dö för att lära sig att leva.. Jag visste inte nått om döden, jag visste inte att den sorgen gör så ont, jag visste inte att rädslan var så stor och jag vet inte hur man lär sig att leva med det.
Min väns död har gjort så att jag har insett att alla kommer dö, Jag har vetat det och alltid försökt att inte ta nått för givet. Men kommit till insikt med att alla jag har idag, kan dö när som helst, kan försvinna och jag aldrig mer får se dom.. det krossa mig helt, skrämmer mig verkligen och gör att jag inte kan få balans.
Just nu vill jag bara sticka, långt bort..Där ingen känner mig och inte lära känna nya människor, för jag vill inte vara rädd för att dom ska dö ifrån mig, jag vill bara dra och aldrig mera komma tillbaka..Jag vill verkligen bara fly från allt.
Fyfan så känslig jag är, ju äldre jag blir desto mera känsligare, förr kunde jag hålla masken när nått gjorde ont men nu har jag tagit bort alla dom skalen, helt öppet sörjer jag..På gott och ont.
Så fort jag är ensam så rinner tårarna och jag går sönder, det här är inte jag. Jag är den starka så hjälper alla.
Tur att jag har mina vänner, som ser men försöker att göra mig glad, som finns och som vill se mig glad.
Jag skulle vilja samla alla, alla jag känner och älskar och skydda dom..Mot allt, ondska, förakt, hat, våld, knark..bara skydda dom..
Mitt i allt detta, har jag en utav närmaste vännernas största lycka.. Som gör mig helt galet lycklig.. och jag blir super glad av att se henne..
Det här är nog vad livet går ut på, sorg och glädje går hand i hand.. Jag måst bara hitta en balans.
Vem gråter vid din grav?
Idag exakt för ett år sedan så vändes min värld upp och ner, min systers man hade fått besked om att han hade cancer och att han troligtvis inte skulle överleva den.
Ett år senare, en halvtimma innan jag ska gå till jobbet läser jag på facebook att en nära vän till mig och framförallt min bror har gått bort. han blev mördad på en jävla fyllefest. Min första reaktion är att hämta telefonen och ringa till honom, för att fråga honom om det stämmer. När signalerna gick men ingen svarade började bli rädd och inse att det kanske stämde.
Dana är inte längre bland oss på jorden, han lämnade oss natten till 9 mars men hans minne kommer förevigt att leva kvar hos oss.
Man har olika sätt att minnas honom på. Mitt sista minne av honom var på centralstationen i Göteborg och han berättade för mig hur lycklig han var, han hade en tjej som han älskade och han hade mål och drömmar i sitt liv.
Många har andra minnen av honom, vissa är till och med förbannade kanske.
Jag lovar dig Dana att jag ska hedra ditt minne förevigt. Jag kommer alltid hitta 20 positiva saker att säga om dig när någon säger en enda.
Vi kommer sakna dig varje dag.
Om du läser detta så vill jag bara berätta för dig att du var en otroligt fin vän till mig och min bror.
Jag vet att du inte alltid var den snällaste killen och jag vet också att många blev sårade på grund av dig, men Dana, alla kommer vakna upp imorgon med sina vänner och sin familj. Alla kommer se en ny dag komma och alla kommer att fortsätta med sitt liv.
Förutom du, största priset fick du betala, med ditt liv.
Ingen har rätt att smutskasta dig, den som aldrig har syndat för kasta första stenen.
Du skada många, men den som fick ta största skadan är fortfarande du.
SÅ snälla gott folk, tänk på det också. Tänk på att bakom allt fanns en fin kille som gav mig väldigt fina minnen. Inte bara mig, flera av oss.
Kom ihåg honom så och må han vila i frid.
Läs detta, snälla..
Det är historien om två vänner som promenerar I öknen.
Vid ett tillfälle börjar dom gräla och den ene ger en örfil till den Andre
.Den Senare, som har Ont men inget säger, skriver I sanden:
"I dag fick jag en örfil av min bäste vän."
De fortsätter att promenera och kommer till en OAS,
där dom bestämmer Sig för att bada.
Men den som fått en örfil tidigare, drunknar nästan Och Hans vän räddar honom,
När han kommit till sans igen skriver han på En sten
"Idag räddade min bästa vän mitt liv!
".Den som givit örfilen och sedan räddade sin vän frågade..
" När jag Skadade Dig skrev du I sanden, och nu när jag räddat dig
Skriver du på en sten. Varför?".
Den Andre vännen svarar
"När någon skadar oss ska vi skriva det I Sanden där förlåtelsens vindar kan sudda UT det!
. Men när någon gör något bra för oss,
bör vi gravera in det på en sten där ingen vind någonsin kan sudda UT det!
Det är historien om två vänner som promenerar I öknen.
Vid ett tillfälle börjar dom gräla och den ene ger en örfil till den Andre
.Den Senare, som har Ont men inget säger, skriver I sanden:
"I dag fick jag en örfil av min bäste vän."
De fortsätter att promenera och kommer till en OAS,
där dom bestämmer Sig för att bada.
Men den som fått en örfil tidigare, drunknar nästan Och Hans vän räddar honom,
När han kommit till sans igen skriver han på En sten
"Idag räddade min bästa vän mitt liv!
".Den som givit örfilen och sedan räddade sin vän frågade..
" När jag Skadade Dig skrev du I sanden, och nu när jag räddat dig
Skriver du på en sten. Varför?".
Den Andre vännen svarar
"När någon skadar oss ska vi skriva det I Sanden där förlåtelsens vindar kan sudda UT det!
. Men när någon gör något bra för oss,
bör vi gravera in det på en sten där ingen vind någonsin kan sudda UT det!
Rom i mitt hjärta.
Kom precis in genom dörren, första ja gör är sätter mig vid datorn, medans den startar igång sätter jag på mitt kaffe. Nu är jag redo, för att dela med mig av mitt Italien.
Kom hem i förrgår kväll och det har gått i ett sen dess, ja har knappt hunnit att packa upp och min vardag är igång som om det aldrig stod på paus.
Åkte till Rom i fredags, var framme på flygplatsen där runt 13, då hade jag inte sovit på 40 timmar, uppskattade värmen, 20 grader varmt så det slog till som en underbar chock.
Åkte till hotellet, lämna in väskor ut och åt, sen tillbaka för att sova en stund. Vaknade upp runt 20 och gick ut och käka igen, kunde fortfarande inte uppskatta vackra Rom på grund av tröttheten.
Grundbehoven i första hand.
Jag blev förälskad i Roms luft, när man andades in så smakade det sött. Våren hade kommit till rom och jag gick runt med klänning.
En farbror sa till mig att klä på mig, det var kallt, jag svara att jag kom från Sverige, han förstod mig och log.
Såg det jag ville se, Vatikanen, Fontana di trevi, Spanska trappan, Colosseum, Slottet, Pantheonoch massa annat vackert. Sånt som fick en att tappa andan, sånt som gjorde att man reflekterade i timmar efteråt om hur gammal modernatur egentligen är. Hur många som har vandrat på dessa gator och vilka kamper som har utspelats i dessa gator.
Wow, italienarna.. Vilka underbara människor, dom flesta..Jag älskade kulturen, landet, folket och vänligheten.
Ni vet den vänligheten som man ger utan att kräva nått tillbaka, man ger en komplimang och man gör det för man menar inte, inte med en baktanke.. Ni vet den vänligheten där dom verkligen vill dig väl, tar reda på vad du tycker om och sedan ger dig det. Den vänligheten där dom kanske inte kan hjälpa dig med det du viill, men dom ger dig ett leende, ett leende som för dig att inse att dom såg dig.
När vi kom till fontana di trevi, ( önske fontänen, folk som har önskat sig nått där säger att deras önskan har uppfyllts)
Såg jag något otroligt vackert, det var ett par som skulle ta kort och första kortet blev dåligt på tjejen, så killen och tjejen skrattade. Tjejen skrattade men hon slog killen på skoj, killen skrattade men pussade på henne samtidigt.. Ni vet kärlek, ni vet där man är galna tillsammans, där man är rädda och starka tillsammans, där man vill imponera på varandra, men man hjälper bara sig själv att bli en bättre människa.. Jag såg det hos dessa två.. och det var verkligen bland det vackraste jag hade sett. Om någon hade velat visa ordet kärlek på kort så skulle detta paret vara kortet.
Människan utvecklas och lär känna sig själv när man hamnar i situationer som man aldrig tidigare har vart i.
jag har aldrig tidigare vart ensam i ett land där jag inte kan vägar och har 200 kr på mig i flera timmar. och ja hamna i den sitsen och jag insåg där att jag verkligen är en frihets krigare.. Min frihet är det ända jag någonsin kommer att kriga för, friheten att kunna få vara den jag vill, när jag vill och hur jag vill.. jag gick runt hela Rom med det största leendet någonsin, (förutom när jag umgås med Alper) och verkligen kände pirr i hela kroppen, jag var så lycklig över att jag var den människan jag var..just då..Levde jag verkligen i nuet, såg allt och prata med alla.. och vilkenn otrolig respons jag fick.. Folk stanna en, prata och skratta, gav råd och visade saker jag aldrig hade sett.. När jag dör, kommer dom timmarna var ett utav dom fina minnen jag kommer att minnas.
Klättrade upp högst upp i kapelett, så värt varenda trappsteg för den utsikten var helt makalös.. Man tappa andan..Där står Alper och Alishas namn inklottrat, jämte mitt.. Mina små älsklingars namn ska många människor i världen läsa..och min önskan är att varje gång någon läser deras namn, får dom fler möjligheter till att finna sin lycka.
Viktiga öngonblick som man önskar man sparade.. Ja här har ni ett.. Här lovade jag mig själv en sak som jag ska följa så länge jag lever. Jag ska aldrig stanna upp, jag ska alltid vilja utvecklas i mig själv och mina mål, och jag ska alltid vilja bli bättre, gränsen sätter jag själv och jag väljer att inte ha någon alls.. jag var riktigt trött ett tag innan jag åkte, trött på vardagen, trött på rutinerna och trött på att alltid veta vad som komma skall. Jag tänkte i helt fel banor, jag hade fastnat i en cirkel där ju tröttare jag kände mig, dessto tröttare blev jag.
Kom hem med världens energi och det ända jag egentligen gjorde var att hamna i en otrygg miljö, i en som jag inte kände igen mig i.. och göra det bästa utav den.
En tjej sa till mig, vi hade snackat i en halvtimma typ.. Lite om det ena och det andra..Så säger hon att, jag är en människa som utstrålar glädje och den smittar av sig, och det gör att man mår bra. Mina vänner brukar säga så.. Men när en främling säger det..Då slog det mig, jag är bäst på att glömma vad som är bra med mig. Så jag måste låta mig själv få chansen att utmana mig själv i mig själv, göra saker jag inte har gjort för att se vem jag egentligen är.
Nästa resemål blir Istanbul.. Också en stad som jag vill se och uppleva.. Jag fick en bok av en nära vän för ett år sen, 100 ställen i världen som man måste se, ja har flikat in dom och målet är att se dom..
Jag tror att jag var någons slav i mitt förra liv, för frihet är det jag värdesätter, jag tror jag tystades ner i mitt liv för det värsta jag vet är när någon vill tysta ner mig idag, jag tror att jag var olycklig i mitt föra liv, för jag är så otroligt lycklig i detta och det är inte för att jag har tur, det är för att jag kämpar varje dag för att bevara den lycka som jag har funnit i mig själv.
Min kompis Mjauu, som väntade vid ingången till hotellet varje morgon och kväll. Som jag blev så himla glad över att se. Som fick mig att le varje gång den satt där.
Ifall att..
Ska snart iväg med Kissen till mamma och sen inatt bär det av till Rom.
Ja har haft en jätte lång dag men samtidigt en jätte rolig, fick MVG på Provet och hann fika med fina människor, jobbade och hade det trevligt och sen en kort men mysig promenad med en underbar vän.
Man vet ADLRIG vad som händer, och eftersom jag verkligen inte vill ta något för givet så ska jag skriva några små rader till er som känner mig, älskar mig och finns i mitt liv. Ifall att nått händer och vi aldrig mera ses.
Så lycklig som jag har vart dom senaste 3 åren i mitt liv har jag aldrig trott att man kan vara, så fri, glad och betydelsefull har jag känt mig. Vissa dager mer än andra. Alla ni som har vart med och bidragit till att mitt liv har vart så grymt, alla ni, ni ska bara veta hur mycket jag älskar er. NI vet vilka ni är, ja brukar le stort när jag träffar på er. Ta åt er, alla har ni en speciell plats i mitt hjärta.
Förlåt om jag har sårat er, det har inte vart med min mening, förlåt om jag inte har tagit mig tillräckligt mycket tid till er, men framför allt, förlåt för att jag inte har visat er vad ni betyder för mig.
SAGT exakt allt jag KÄNNER.
Jag vågar knappt tänka på tanken, att allting kan ta slut en dag men så är det. Det kan bara ta slut, vi vet det, fast vi inte vill prata om det.
" Man måste lära sig att dö, för att lära sig att leva"
Helt ärligt, sista tiden har jag glömt bort det, jag tror därför jag vill och behöver göra nått annorlunda, nått ja inte gjort på ett tag, jag måste hitta mig själv, läste häromdagen lite gamla inlägg och insåg hur jag har fastnat i min egna utveckling, i mig själv. Kanske för att jag har prioriterat annat och andra, men det är dags att börja jobba på mig själv igen. Måste bara hitta tillbaka till min tro, den som jag tror på. Den, där det finns något som är högre än oss, i mitt fall är det Gud. Jag har inte bett till dig på länge, och jag brukade må som bäst då jag trodde på dig som mest.
Usch, att det ska vara så svårt, men om jag dör nu.. Kom ihåg, jag dog lycklig.
Jag har älskat och blivit älskad.
Berätta för Alper att han var min största drivkraft till att bli en bättre människa, berätta för Alisha Lee att när jag hörde henne skratta första gången var det, det vackraste ljudet jag någonsin har hört.
Lyssna på Adele - One and only, och tänk på mig.
Med all min kärlek
Najda.
