Allting har ett slut.
Människor har kommit och gått och alla har lämnat något efter sig, minnen och känslor.
Lägenheten har vart fullt med folk och det har var djupa disskutioner, hela tiden så har man fått AHA upplevelser..
Massor med kärlek har delats ut och många goda måltider har man ätit ihop.
Under allt detta så har jag blivit tom, tom på energi, tömt mig helt och en dag bröt ja bara ihop. På jobbet när en fin arbetskompis som alltid fråga hur mår du. Bakom mina solglasögon så kom tårarna och jag visste inte ens själv varför dom kom.
Underbar som hon är gav hon råd och lyssnade på mig och det slutade med ett telefon nummer till en massör.
jag kände att jag hade svårt att sova och när jag väl somna så vakna jag upp hela tiden.
Alla känslor och tankar snurrade runt och jag hade ingen balans, jag bara låg på nätterna och bad till Gud att han skulle visa mig den rätta vägen, att valen ja gör är rätt och att han skulle hjälpa mig när jag ville ge upp.
Jag kom in till denna massör och det första jag gör är frågar om jag ska klä av mig och sätta mig ner.
jag ville bara få det gjort, så det var klart så jag kunde gå hem och fortsätta göra det jag gör. bara vara. Tom.
men han bad mig sätta mig ner, vi skulle prata. Jag satte mig ner och utan att vara medveten om det satt jag i fosterställning.
-Bäretta för mig varför du är här sa han.
Jag har ont i nacken, ja kan inte sova, jag vet inte hur jag ska andas och jag är full med tom.
Jag blev själv chockad över att jag kunde utrycka exakt vad jag kände.
Hans svar var att han inte skulle massera mig, jag var för låst. jag skulle inte få ut något av den massagen utan att han skulle försöka öppna upp så att jag kan börja andas ordentligt. Vi skulle ta det försiktigt för att han såg hur instängt alltind var.
Ying och yang, när män går igenom svårigheter så lägger det sig på deras ländrygg och kvinnor har det på sin bröstkorg. Pandoras ask, den var igenstängd.
Helt ärligt så ville ja bara gå därifrån men jag orkade inte säga nått så ja la ner mig på rygg, och han la sina händer på min mage.
Jag brann sa han och mitt svar var att jag hade solat under dagen,
jag brann av värme och det var all oro som fanns i kroppen, han sa att oron ligger i magen, balansen ligger ovanför naveln och glädjen ligger högre upp. Allt var igenstängd.
- du kan börja gråta så håll inte emot utan låt det komma ut.
Min tanke då var att jag bara ville vila, och jag hade inget att gråta för.
Så började han och jag började gråta, under tiden ja grät sa jag massa saker, ja minns inte själv vad jag sa men ja grät och pratade om mina känslor. Hur jag kände och varför jag har blivit så tom.
Sen släppte det, jag kände hur jag öppnades och första gången på flera månader så började jag andas.. Jag fick inte nog med luft och hela tiden så trodde jag att jag skulle svimma, armarna började sticka och benen. Jag hade ont i dom och anledningen var att kroppen har gått på överlevnad under en lång tid så blodflödet till kroppen var inte som det skulle. Stickningarna inne bar att blodet började rinna och jag kunde känna det.
När man ligger när, ska man kunna känna sin puls i naveln, jag har aldrig känt den, aldrig ens lyssnat efter den.
-När brukar du ligga ner för att vila?
När jag ska sova svarade jag.
Det är att fly sa han.
Sen fick ja massage, på ryggen..och hårbotten och ansiktet.
Medans jag fick det kom jag på allt som har gjort att jag är tom.
jag har inte tagit hand om mig själv, jag har missunnat mig allt jag älskar.
Jag har inte tränat, jag har inte sovit, jag har inte ätit och jag har inte suttit ner och relfekterat, pratat med mig själv och kommit till insikt med saker som jag älskar att göra.
När vi var klara ville ja boka en ny tid direkt, men det fick ja inte. jag skulle hem och känna efter först och sen höra av mig. Dagen efter fick jag ett sms där han frågade om jag mådde bra.
Då slog det mig. Jag är så fullt upptagen med att fly från min oro så jag drar till mig allt som gör att jag ska slippa tänka. jag väljer att konstant hålla igång för att inte stanna upp och känna efter och till slut brister det.
Allting har ett slut.
Igår var jag och träna, jag var som en sprallig 5 åring på väg till gymmet, sjöng och hoppa hela vägen tid.Senare samma kväll hamna jag inför ett dilemma där jag valde mitt egna värde i första hand. När jag vakna imorse stack jag till skogen i två timmar, första varvet var jag arg och ledsen, andra varvet blev jag glad. Glad för att jag insåg att det är bara jag som gör dom sakerna jag gör mot mig. Ingen kan såra eller skada en om man inte tillåter dom.
Nu får jag det att låta som om det har vart en skit period och det är absolut inte så jag har upplevt den. Jag har fått ut sjukt mycket av denna intensiva perioden, massor med kärlek och vackra minnen som jag kommer leva på resten av mitt liv.
men allting har ett slut, efter varje slut så kommer det en ny början.
Valet är om man vill börja om på nästa kapitel i livet eller om man vill fortsätta skriva om samma sak.
Man har alltid ett val, om man inte glömmer bort det så kan man ta ansvar för hur man mår också.
Idag tog ja semester och nu för första gången på väldigt länge har jag tid att sitta här och skriva av mig, skriva exakt det jag känner och under tiden så får jag Aha upplevelse.
Det är ju livet, inte hur många gånger man faller, utan att resa sig upp och ställa sig stadigare efter varje fall.
Vart är vi på väg?
Dom senaste dagarna går inte att förklara, det känns som att jag har lärt mig så mycket om mänskligheten. Mer nu än någonsin tidigare. Jag har lärt mig att vi är på väg att fly, vi vill bli berusade av något hela tiden för verkligheten kan vara för svår, nuet är för komplicerat så vi vill fly. Något har hänt med oss så istället för att ta tag i kärnan så drar vi vidare mot nått annat. Med knark, alkohol, passion eller drömmar. Jag anser att alla människor ska drömma, drömmar gör oss starkare och ger själen näring, men när drömmarna gör så att vi flyr från vad som är verkligt blir dom skadliga för oss. Vi är barn till en en generation där man kämpade för sitt uppehälle, därför anser vi att sann frihet är att inte behöva vara bundna till något. Generationen innan oss som levde under förhållanden där dom visste att utan kampen för levebrödet innebar fattigdom har satt vikten på att pengar ger frihet, vi säger att pengar fängslar. Vi såg våra föräldrar riskera allt för pengarnas skull, glömde bort sin familj och sig själva för dom trodde att det viktiga var att ta hem mat till bordet. Dom trodde det var att ge kärlek till sin familj, vi anser att dom aldrig var där egentligen. Vi tar det vi inte fick och ska förändra det i våra familjer, vi ska göra annorlunda, vi ska ge dom frihet. Vi klagar, vi skyller på samhället men varje dag agerar vi som om det vore någon annansfel att vi lever som vi gör. Vi är samhället, vi är dom som kan förändra det. Inte han inte hon utan du. Anser du att nått är fel, klaga inte ut det till alla andra utan vakna upp en dag och agera annorlunda. Vem är det som har rätt att döma dig? Vem tar sig friheten till att döma den som ler och lever i harmoni. Vem vill inte vakna upp varje dag och känna kärlek till att leva? Mahmata ghandi sa : be the change you wanna se in this world.
Vad är det som gör att man väljer att leva i en dröm eller ett rus istället för verkligheten?
Är verkligheten så svår är det dags att vakna upp ur ruset och förändra sitt liv. På ett sånt sätt så att man aldrig mera vill försvinna från verkligheten, att det man drömde om blir ens vardag. Svårt? Nej, det finns människor som inte ens vågar drömma, dom vågar inte för att dom är rädda för att drömmarna kommer vara så bra att dom inte kommer vilja leva alls.
Dom är det synd om, inte vi som varje dag får tusen möjligheter till att göra vårt liv värdefullt men väljer att inte ta dom för att sedan sätta oss ner och försvinna bort från våra liv.
Osammanhängande inlägg, men nu precis innan jag la mig kom dom här tankarna upp.
Godnatt världen
