najdas

Kom hem från spinningen nyss, Karina och jag körde 75 min och det är det grymmaste passet, man svettas som en galen ko på amfetamin och känslan efteråt är bland det BÄSTA jag vet. La mig och sola efteråt och tankarna bara blixtrade i skallen.. Energin var till max och jag kände mig supernöjd.

Det här med bra känslor, jag brukar känna efter mycket nu, alltså innan jag börjar med tankarna som finns så känner jag mera, hur känns det när ja gör si, eller så eller när någon säger nått..

Bästa känslan måste nog vara den nykära, eller den då man älskar någon så mycket så man vet inte vart man ska ta vägen..

Jag har väldigt lätt för att bli förälskad, jag blir det tusen gånger om dagen i tusen olika saker.. kan bli förälskad i musik, mat, vänner saker som får en att må bra helt enkelt.

Men kär, jag vet inte..När jag var kär sist på riktigt.. inte denna "kär" bara för att vara det.. Utan kär, kär som att man pratar om och med den människan hela tiden, eller då nått kul händer vill man bara berätta för den, eller när man är nere, och den ända som verkligen kan trösta en förutom ens mamma är han.

Jag var 16 år då var jag galet kär, skrämmande.. Nästan så det inte var hälsosamt typ. Men bland det bästa jag har upplevt i mitt liv då det var bra, vandra på rosa moln förstod jag då..

Sen när ja blev 20 och efter flera års upp och ner dagar så lovade jag mig själv att aldrig mera någonsin bli så ´galet kär igen.. Någon hörde nog det för jag har inte kunnat, inte velat eller bara dragit så fort jag har känt så..

På ett sätt har jag sett mig själv som sjuk för att jag har bara kunnat skaka av mig folk och gå vidare utan att kämpa eller ens vilja ha..

men egentligen är det inte så konstigt, det finns få som jag känner som är lyckliga tillsammans..

Dom få får mig att tro på det, men dom andra får mig att inse också hur viktigt det är att välja partners för rätt anledningar.. Inte för att  man inte vågar vara ensam..

Den som inte älskar sin ensamhet kommer aldrig uppskatta sin tvåsamhet.

Varje dag, jag skojar inte men nästan varje dag får jag frågan om varför man inte har en kille, som om det är det enda som egentligen betyder nått..

Klart att det betyder nått, med den rätta och eftersom jag verkligen inte orkar gå runt och leka, spilla tid eller ta någon annans tid och när jag tröttnar dra så kör jag utan..tills jag känner att jag hittar han som jag vill kämpa för..leva med, inte för att jag inte kan utan, utan för att jag inte VILL.

Min kompis Camilla sa: Om jag visste att det skulle bli så här, skulle jag inte gått och oroat mig alla dom åren som jag inte hade detta..

och det lever jag efter..

Jag bara önskar jag kunde få folk att förstå att det inte är fel på en för att man väljer att inte ta första bästa möjligheterna.. det handlar inte om att man vill festa ihjäl sig eller leka av sig, det handlar faktiskt om att jag vet att denna tiden som man har idag, den då man inte har familj att tänka på, då man kan vakna när man vill, gå vart man vill, åka när man vill inte kommer att vara så då man skaffar barn och familj.. man kommer ta familjen i första hand, vilket inte är mer än rätt.. Så vill jag ha det då.. men nu vill ja ba njuta av det jag har i nuet..

Fontana di trevi.. Kasta myntet och önska dig nått, avsluta med att säga att du kommer tillbaka..

Önskan ska man inte säga, men ja ska skriva den här.. Den dagen ja åker tillbaka ska vara med mannen i mitt liv, jag ska åka tillbaka för att tacka för att önskan gick i uppfyllelse och inget annat.. Tills dess ska jag bara njuta av att ha all den andra kärlek som finns i mitt liv..

Så vad vill jag säga med detta kortfattat?

Njut av din ensamhet, den är värdefull och den kommer du aldrig få tillbaka då du vill ha din egna familj, du kommer alltid vara någons fru eller man, någons förälder och ha ansvar över människor som du älskar.. Se till att göra allt för dom, för att ni tillsammans ska ha det bra.. Den dagen den glädjen

Så njut av ditt liv medans du har dig att tänka på... <3

Jobbat klart för idag, kom hem och stack till skogen en sväng och nu sitter jag här, solen skiner och jag mår som jag förtjänar..Helt underbart..

Jag satt på balkongen efter jobbet och då för första gången på flera veckor börja jag känna igen min inre röst, den som brukar lyfta fram det bästa ur mig.. jag börja höra hur mina tankar lät och jag log av hela mitt hjärta.. Det var ett tag sen men nu känner jag igen mig igen.

Jag tappa bort den ett tag, min lycka..Mina fjärilar i magen som jag brukar få innan jag ska lägga mig, fjärilar för att jag längtar tills det blir morgon för att börja om dagen, födas på nytt.. Jag har inte haft den känslan men jag kände den idag, när ja kom hem och satt på min balkong och njöt av solen.. Efter att jag hade pratat med min syster och hört Alper ropa på henne i bakgrunden..Då kände jag allt det..

Jag tror inte på att man finner lyckan, man skapar den. Helt enkelt, man väljer rätt människor, rätt miljö, rätt anledningar till att må bra..

Rätt människor är dom som får fram det bästa ur dig, inte dom som tycker synd om dig utan som som står bakom dig då du falle., Rätt miljö är där man känner sig älskad för den man är och inte för vad folk förväntar sig av en, rätt anledningar är dom som är rätt för dig.. Saker man gör mot sig själv för att må bra.. Inte för att vara en bra morsa,flickvän, fru eller vän.. Jag tror inte på att göra saker för andras skull men att inte vilja gör det från djupet av sitt hjärta..

Så ENKELT blir man lycklig..

Sen så kommer folk kanske vara avundsjuka och säga dumma saker som kommer göra dig ledsen, dra ner dig eller till och med få dig att känna dig värdelös..men kom ihåg..ALLTID att människor som dömmer din väg är osäkra på sin egna, människor som dumförklarar dig, säger elaka saker eller snackar skit om dig är bara osäkra människor som egentligen  som du vill vara lyckliga..

Lyckan finner man inte mina vänner, man skapar den.. och när man skapar den så tar man in sina nära och kära och ber dom bo där..och då får dom dela på din lycka, och den som älskar dig..Vill dela den med dig..

Vill du göra någon glad, eller vill du göra någon du älskar lycklig.. Skapa din lycka och bjud in dom..

Med All Min Kärlek

// Najda

Bad Karina väcka mig imorse för att jag ville gå upp tidigt och plugga innan jag börjar mitt helg pass som är på ungefär 30 timmar. Söndag kväll slutar jag och jag vet att  jag kommer vara helt utmattad och inte orka göra nått skolarbete då.

Skolan går bra, jag fick VG + på mitt senaste prov och har legat där i mina prov, men som sagt sista tiden har jag inte hunnit eller orkat med den.Nu tar jag igen allt och plugga på heltid distans tar ut sin rätt.. men jag älskar allt jag lär mig, jag kan sitta i 4 timnmar utan att ens tänka på att det har gått så lång tid och bli chockad av att det går fort..

I samhällskunskap B har vi från första dagen haft valet att välja en konflikt i världen och jag har tänkt att jag ska välja Afrika för det intresserar mig och jag är okunnig inom kontinentens konflikter.

Imorse när jag skulle välja en konflikt så valde jag om kurderna och kurdistan..

Anledningen är att jag så många gånger har drivit med Dana om just kurderna, han och min bror, två bröder som växte upp ihop och Dana kom hem till oss och skulle äta och för att driva med honom brukade Birtan servera maten på turkiska flaggan ( dom hade sån sjuk humor) och Dana världens respektfulla människa, slätade ut den och sa att han aldrig skulle neka turkiet så länge hans bror var turk.

Många gånger försökte Dana förklara för mig kurdernas historia och jag sa alltid att det snacket tar vi en annan gång, för jag ville prata om annat.. Som var roligare.. samtidigt så trodde jag vi hade all tid i världen..

Så nu Danosh är detta för dig, jag ska lära mig allt på egenhand, det du ville berätta för mig måste jag ta reda på själv nu.. men när vi ses i himlen ska jag fortfarande driva med dig om Kurdistan..Gud vad jag saknar dig.. Kan kolla på videon som hassan har på dig flera gånger om dagen och jag får inte nog av att se dig..

Tanken på att aldrig mera se dig le förstör mig helt..Aldrig mera höra din röst tar kål på mig.. Jag trodde att med tiden skulle det kännas lättare men fan heller..det är inte lättare alls..

Går på din sida på facebook ser hur mycket alla saknar dig, ser hur mkt folk pratar om dig och hur du har påverkat oss till att bli bättre människor..Allt syns, men du finns inte..

Måste fortsätta plugga nu, ute regnar det och jag och Karina har gjort om det lilla rummet till arbetsrum.. hur mysigt som helst och skönt att ha allting samlat på en och samma plats nu..idag är det otursdagen sägs det men jag har altid haft bra dagar just dom här dagarna.. jag har bra dagar väldigt ofta, mer nu än någonsin eller så är det att man uppskattar små saker.. Som igår.. efter hård träning säger karina att hon vill gå på promenad och vi går till hageby för att handla inför tacos kvällen vi skulle ha med Carlos.. och jag var bara glad över att vi skulle äta ihop och umgås..

Sånt gör mig sjukt glad nu, sånt som man annars tar för givet..

Var i Stockholm hos Umit för två dar sen.. herregud, det hände nått där.. jag blir så glad och lycklig av att se Umit, den mannen han är.. jag känner mig så stolt över honom, min lilla fina Umit, som jag har delat så många minnen med har blivit en stor man som har hittat sig själv och vill hjälpa andra..

En tant som var uteliggare kom fram och berömde hans skönhet, hans fina sätt och sa till mig om hon var några år yngre så skulle jag få slåss om Umit med henne.. När jag går på tåget ser jag hur Umit vänder sig om och ger henne en kram, jag ser hennes leende.

Hon log från hela sitt hjärta, hans kram gjorde henne glad..

Sån är min Umit, han ger folk glädje genom att visa kärlek..

Måste plugga vidare nu.. ha en TUUUUUR dag gott folk.. Ni själva bestämmer om ni har otur eller tur så låt inte någon annan få er att tro nått annat <3

Stod på jobbet igår och skulle ge mediciner, tittar på apordos påsen och det står den 9:e, det har redan gått en månad sen Dana gick bort.. En månad har gått och jag vet verkligen inte hur den gick..

Bor med Karina nu och vi har gjort det i en månad också, jag trodde inte det skulle gå så bra som det har gjort om jag ska vara ärlig.. Jag har alltid älskat min egentid och har aldrig velat bo med en kompis på det sättet.

Jag tycker om att ha folk hemma hos mig men sen tycker jag om att vara själv med, men nu med henne är det inte så, igår när hon inte sov hemma var det tomt här och jag tyckte det var lite tråkigt till och med. kanske är det så att vi passar bra ihop, alltså hon lär mig saker som jag själv inte har tänk på..

Bland annat om hur viktigt det är att släppa på denna förbannade stolthet som jag går runt med.

Nu har jag pms och jag blir väldigt innåt då, inte så att jag inte pratar men jag är mer tanksprid och tyst än vanligt..Igår så sa hon den bästa kommentaren : Ignonera inte mig!

Jag gör det när jag vill vara själv, jag bara är och jag älskar hennes råa ärligthet, någon annan hade tagit det fel men Karina säger ifrån och det betyder att jag måste förklara mig och på så sätt inser jag själv saker som jag inte har tänkt på..

Imorgon åker jag till Stockholm för att träffa Umit, vi ska ha en heldag och sen drar han ut i världen.. Vilket jag beundrar och ser upp till.. han säger upp jobb och allt för att resa, utforska och njuta av sitt liv..Så sjukt imponerande är det.

Umit sa häromdagen att om ett år kanske vi kan åka till Norge och tjäna pengar för att sen resa jorden runt..Jag kände att ja det vill jag göra..men samtidigt så blev jag ställd.. Om ett år..Det går så fort nu förtiden men det händer alltid en massa saker..jag minns nästan varje dag på förra året och jag minns verkligen hur vissa saker var jobbiga men idag känns dom som värdefulla lärdommar..

För exakt ett år sen idag så hade Alper vart här i en vecka och solen sken, vi gick runt i linnen och inte i vildaste fantasin trodde jag saker skulle hända som hände direkt efteråt.. men så tacksam jag är för att det hände.. det var bland det bästa som kunde ha hänt egentligen..

Vi snackade om hur viktigt det är att ha bra människor runt omkring sig, människor som tar fram det bästa ur en, människor som uppmuntrar och tror på en, människor som inte ifrågesätter och dömmer utan beundrar och tror på en.. Hur stark man är än är så blir man påverkad av negativitet och människor som drar ner en..

Skolan är snart slut och inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle fixa studier och jobb som jag har gjort, plus massa annat..Men med rätt människor och folks motiverande, inspirerande och vänliga ord har det gått hur bra som helst.. förstår ni hur jag menar med hur viktigt det är med rätt människor.

Är helt mör i kroppen, spinning i 45 minuter och sen dans i 45 minuter..igår Zumba i över en och en halvtimma..helt underbar..och jag har aldrig sovit bättre i hela mitt liv..

Gick upp kl 06 imorse för att plugga, hade ett stort prov som jag skulle göra.. Skolan har kommit i sista hand dom senaste veckorna och tanken har bara gett mig stress.. imorse när jag vakna och satte mig ner med första koppen kaffe så fick en konstig tanke.

Hur hamna man här?

---

Mitt första barndomsminne är när jag är 3 år gammal, vi bor hos min farmor.. jag min mamma, mina sykon och pappa. Det hade vart bråk på dagen, farmor gillade inte mamma och hon kallade oss oäktingar. Hon ville hitta en brud till min pappa men min pappa och mamma blev kära och rymde iväg utan att säga till någon vart dom drog. Dom var borta i flera månader och när dom kom tillbaka så var mamma gravid med min syster och dom två hade gift sig i smyg. Min mamma fick aldrig något bröllop med brudkläning och sånt där.

Jag minns att pappa stod vid dörröppningen i köket och han och farmor tjaffsade, jag stod jämte pappa och tittade på hur han stod med sina fötter, han stod med ena rak och den andra åt sidan. Jag gjorde likadant som pappa, dom skrek till varandra men jag minns inte vad som sas.. jag minns bara att min mamma var jätte ledsen och vi var rädda för farmor.

En annat stark minne är när hon ger mig ett glas med te och glaset är för varmt och tappar det på soffan och farmor blir jätte arg och jag springer och gömmer mig bakom mamma, men jag kände att mamma var rädd med.

Vi flyttade ut därifrån en regning kväll och flyttade till mormor.. Där fanns min morfar, min stora starka morfar med dom vackraste ögonen. Där var bråk med, men då var det mormor som bråka med pappa, pappa var aldrig hemma..

Mamma blev sjuk, liggandes i sängen och mormor fick ta hand om oss.. Ibland blev morfar sjuk med och då satt jag jämte honom i flera timmar i sofffan och klappa hans panna.

vad ska du bli när du blir stor Najdosh sa han

Läkare sa jag, jag ska ta hand om dig så du aldrig blir sjuk igen.

Vi kom till Sverige sen, mamma jag och mina syskon med pappa.

Här var det annat bråk, mina föräldrar älskade varandra tidigt och mycket men när dom bråka sa dom saker som sårade varandra, starka dumma ord som gjorde att pappa blev arg och mamma väldigt ledsen.

Sen fanns det dagar som var fina, då mamma och pappa förlät varandra och skrattade med varandra.. men det var en balansgång varje dag..för dom hade alltid sorgsna ögon, båda hade svikit varandra mycket och ofta.

En dag tog mamma och pappa slut, dom gick isär och tiden där emellan var den värsta, då var jag 15 och jag älskade att bråken hade tagit slut, tänkte nu kommer dom inse vad dom har och sluta bråka och sen blir dom kära i varandra igen och allting blir bra.

Det blev inte riktigt så, bråken blev grövre och vidrigare, nu handlade inte om ord bara.

Mamma flyttade hit, till Norrköping och pappa stack utomlands.. flera år..

Jag tog studenten och stack jag med, lillebrorsan hade länge sen dragit vidare i sitt liv, ingen visste vart han var ibland och ibland visste vi att han inte mådde bra.. Min syster var gift med sin man och hon gick igenom saker själv, missfall och jobbiga stunder då hon skulle lappa ihop familjen som bara ville sticka ifrån varandra.

Sen kom Alper och mamma åkte till min syster, jag kom tillbaka, lillebror tatuerar in hans namn och säger jag ska vara en bra morbror, pappa kommer för att han vill vara morfar och vi sitter och firar hans 2 års dag tillsammans för första gången.

Inte en enda student eller födelsedag hade vi firat ihop men för Alper bet vi ihop och alla slutade fly utan stannade upp och tog vara på varandra..

Mycket hade hänt mellan oss, i oss och utan varandra.

Det ända som fanns kvar var att vi visste att vi har varit en familj en gång i tiden

---

NU idag, jag vet inte hur eller jo, vi kämpade varje dag och drivkraften var Alper och idag Alisha men nu är vi en familj igen, saker har hänt och jag vet att saker händer i varje familj mer eller mindre men idag så uppskattar man varandra, min syster är förebilden och stoltheten min bror är styrkan och jag är glädjen.

mamma och pappa krigar för oss nu, inte om oss eller för att skada varandra.. När pappa ser min syster får han tårar i ögonen av stolthet, hans dotter ska jobba som chef och hans största dröm har gått i uppfyllelse, min bror är en bra pappa som tar ansvar för sin dotter, som inte lovar och drar utan lovar och stannar kvar.. När jag ringde pappa och berätta att jag ska plugga vidare så blev han så stolt så han fick tårar..

Vi är väldigt älskvärda barn jag och mina syskon, det förflutna har format oss så att vi inte släpper varandra igen, inte för något i världen låter vi varandra gå igen.

Dom här tankarna vaknade jag med imorse.. Drivkraften till att göra nått med livet är så stor så den kan inte förklaras bättre än så här. Lyckan är ett val och man måste välja den varje dag.

Aldrig någonsin ska man ta sitt förlutna som en ursäkt till varför framtiden inte ska funka, man ger upp då.

Jag såg två killar som var så fulla och påtända nyss så att dom inte kunde gå.. Vad är det som gör att man väljer att leva i ett rus hela tiden, gör verkligheten så ont så man inte vill finnas i den?

Jag kan inte förstå det, jag inte förstå hur man kan kasta sitt liv när det finns miljontals som skulle kunna ta lyckligt efter att dom hade levt i fem minuter med våra möjligheter idag?

Tragiskt egentligen.. När vi inte behöver kämpa för överlevnad så väljer vi att inte leva alls..

Har kommit hem från Alingsås, kom hem i fredags kväll och när jag ringer på dörren hör jag hur två av mina underbara vänner skrattar och snabba fotsteg. Dörrens öppnas upp med två leenden och det luktar mat. Min kisse går runt och mår bra och jag släpper ner väskan på golvet och känner att nu kan jag andas ut.

Mina fina tjejer har tagit hand om mitt hem och min katt medans jag var borta.. Allting var som vanligt men inte som förr.

Vi satt och pratade, med varandra och delade saker som man hade sett och upplevt.

Jag la mig mitt under en film och sov, inga drömmar utan bara ren utmattad sömn.

När ja vaknade upp dagen efter hade det snöat men solen smälte fort bort den snön. Kom till jobbet och möttes av varma kramar, kramar med omtanke och massor kärlek.

Jag har många gånger undrat om jag gör rätt, för ja försöker öppna upp min själ och dela med mig av allt.. mest min lycka, jag tycker det är viktigt. Viktigt att dela sin lycka, jag älskar när jag möter en leende människa, så ja försöker alltid le när jag möter en utan.

Insåg hur älskad jag är då jag inte kunde le på ett tag, jag fick så otroligt många leenden.

Tacksamheten jag känner över att ha det livet jag har är stor, jag tvekar inte mera..På mig själv. Jag ska fortsätta vara så öppen som jag kan, dela och ge.

Vissa dagar när jag tvekar så hör jag en röst säga till mig att sluta öppna dej, då kan inte någon såra dig.

Vissa är värda att bli sårade av, dom som står kvar och hjälper en att läka dom såren som finns.

Finns människor som sårar och går, låter en förblöda utan att titta tillbaka, men dom finns inte längre kvar i mitt liv. Dom fick gå för en sista gång.

Människor har sagt dom finaste sakerna jag någonsin har hört till mig då jag själv slutade att prata..

Idag är det söndag, jag älskar verkligen söndagar. Det är och har alltid varit min dag.

Jag är helt slut i kroppen och alla tankar har flygit runt i flera veckor, men det börjar landa nu. jag börjar landa nu.

När jag var i alingsås fick jag 2 egna timmar en dag, då gick ja till mjörn och satte mig när bland klipporna där.

Jag har suttit där flera gånger, som barn första gången var jag 10 år och vi hade haft ett hemskt bråk hemma.

jag minns att jag var så ledsen och när man är 10 år gammal så trodde man inte att saker kunde bli bra igen.

14 år senare satt jag där och insåg hur mycket tiden har gjort mot mig. För första gången kände jag att jag var den starka människan alla sa att jag är.

fast inte för att jag höll ut, utan för jag släppte ut allt.

Vetenskapen om att dom bästa dagarna inte har kommit än har alltid lugnat min själ, jag vet att detta är bara grunden till ett hus som jag ska bygga på resten av mitt liv.

Jag stod och tänkte alldeles nyss.. det är sunt att sörja, älska och gå vidare.

¨Jag vet inte vad morgon dagen har att erbjuda, hade någon sagt till mig för 5 år sen att man hade vart där man är idag hade jag skrattat och frågat om människan var galen.

Men galenskap är att tro att saker varar för evigt, att känslan som finns idag kommer finnas kvar förevigt är fel har jag insett.

Allting kommer att kännas bättre, kanske aldrig som det har gjort innan..men det vill man ju inte heller..

vet knappt själv vad jag skriver om, jag vet inte om jag får fram det jag känner.. men jag hoppas att ni förstår hur jag tänker.

Inget varar för evigt, bästa dagarna har inte kommit och vad som än händer så snurrar jorden fortfarande.

När jag satt och försökte tänka kom det fram en man till mig, fråga hur jag mådde, om jag meditera och önskade mig lycka och kärlek. Sen gick han, jag har aldrig sett han tidigare, kommer troligtvis aldrig se han igen men han har bott i mitthuvud och varje gång ja har tänkt på honom har jag fått en varm känsla, människans godhet är det finaste som finns. Små ord som värmer ett kallt hjärta. Svårare än så är det inte.

Bara le och mena väl så blir världen till en bättre plats.