najdas

- Säg förlåt!
- Neej, ja har inte gjort något dumt.
- Du måste lära dig att säga förlåt när du har sårat någon människa.

Jag har alltid haft svårt för att be om ursäkt när jag har felat. Tro mig jag har felat, många gånger. Med tiden lärde jag mig sakta men säkert att be om ursäkt för mina misstag. Tacksam är jag för det.
Tack vare det har jag fina relationer med människor runt mig.


Men ingen lärde mig att förlåta mig själv. Kanske dom prata om det i kodspråk eller på ett annat sätt men det är då inget som har fastnat i mitt huvud.
Min kära syster sa till mig häromdagen " sluta ha så dåligt samvete" kanske då jag koppla det.

Jag tror inte det är bara jag utan många är arga på sig själva idag.
Ja minns en gång när jag satt och pratade med en kompis och jag kallade mig själv dum typ 4 gånger på 3 minuter.
" sluta säga att du är dum för då tror du på det och blir det till slut! Alla felar. Släpp det och gå vidare"


Dåliga samvetet.. usch det kan verkligen vara bland det jobbigaste som finns. Dåligt samvete för man jobbar för mycket. Dåligt samvete för att man inte hör av sig till familj och vänner, dåligt samvete för man inte hinner träffa alla som vill träffa en. Dåligt samvete för man slösar för mycket på onödiga saker, dåligt samvete för att man har DÅLIGT samvete och inte är glad för saker.


När saker och ting har gått fel har man alltid haft valmöjligheter: ta offerroll eller bli arg på sig själv.
varför?

Varför bara inte acceptera att saker och ting händer och det finns ingen att skylla på?
Är det lättare då man kan skylla på någon eller vara arg på någon?

Vi måste bli bättre på att förlåta oss själva. Vi är oftast bra kompisar,kollegor,syskon,föräldrar och medmänniskor.
Men när senast var vi bra mot oss själva?
Utan att få det DÅLIGA samvetet?

Det är inte egoistiskt att ta hand om sig själv, att njuta av livet och att välja sina handlingar utan tvång eller skuldkänslor. Det är att älska sig själv. Det stämmer det man säger
 " Du kan inte älska någon om du inte älskar dig själv"

Inser innebörden av den meningen nu. Hur ska jag älska en annan människa när jag inte vet hur man gör det på rätt sätt?
Hur ska jag dela min lycka med någon när jag inte har lärt mig att göra mig själv lycklig?
Det är väl så man hamnar i dessa destruktiva förhållanden där allting är så underbart i början men så börjar man kräva, klänga, vara svartsjuk och sen så vet man inte ens vem man är. Man blir offer han/hon blir svin.

Helt ärligt..vem vill han en pojkvän/flickvän som blir beroende av en pga av det man kan ge honom/ henne och inte för den man är. Med att ge menar jag inte materiellt utan ge bort sin lycka och frid.
Jag vill inte ge dig något, jag vill dela mitt med dig så som du ska dela ditt med mig.
GE OCH TA, var det inte så man sa?


Kom inte sen och gråt för han/hon är svin och har lämnat dig när du hela tiden har vetat att anledningen till att du har stannat med honom/henne har vart bara för du har vart för rädd för att vara ensam. Att det inte egentligen är han/henne du saknar utan är rädd för själva ensamheten. Du tror att du går sönder då du är ensam men sanningen är att du kommer aldrig bli hel förens du lär dig att vara ensam.

Förlåt dig själv för dina misstag i livet. 
Älska dig själv med dina fel och dina brister DU är inte du utan dom.
Ljug inte för dig själv för om du gör det vem kommer då vara ärlig?

Människan får aldrig sluta drömma.

Drömmar är själens näring så som maten är kroppens näring.

Många gånger ser vi våra drömmar krossas och får inte våra önskningar uppfyllda, men ändå måste vi fortsätta drömma. Annars dör våran själ och blir ogenomtränglig för agape. ( Agape  betyder kärlek och i klassisk grekiska innebär det att älska människor omotiverat)

Den goda kampen är den som vi utför för våra drömmars skull. När det med sin fulla kraft spricker ut inom oss - i ungdomen- då har vi mycket mod med har fortfarande inte lärt oss att kämpa. När vi till slut har lärt oss att kämpa har vi inte längre samma mod att ge oss in i kampen.

Därför vänder vi oss inåt och kämpar mot oss själva, och vi blir vår egna värsta fiende.

Vi säger att våra drömmar var barnsliga eller svåra att förverkliga eller att dom föddes innan vi visste hur livet var. Vi dödar våra drömmar för att vi är rädda att utkämpa den goda kampen.

Det första tecknet på att vi är på väg att döda våra drömmar är att säga att vi inte har någon tid. De människor som jag har mött som verkligen har haft mycket att göra har alltid tagit sig tid till allt. De som inte gör någonting är alltid trötta och inser inte hur lite de har att göra, de klagar hela tiden på att dagarna inte räcker till. Sanningen är att de är rädda att utföra sina drömmar.

Det andra tecknet på på våra drömmars död är att vi blir självgoda. Vi vill inte se livet som ett stort äventyr att ge sig ut i, så vi börjar se oss själva som kloka, rättvisa och korrekta i det lilla som vi begär av livet.

Vi ser aldrig glädjen, den verkliga GLÄDJEN i en krigares hjärta för den som kämpar bryr sig varken om att segra eller bli besegrad, utan bara att utkämpa den goda kampen.

När våra drömmar dör så dör även en del av våran själ. Vi blir elaka och bittra mot människor som står oss närmast. Till slut blir vi elaka mot oss själva, och när vi har blivit elaka mot oss själva, behandlar oss själva illa då vill vi inte längre leva. Vi ser livet som något jobbigt och tungt. Det är då sjukdomar och psykoserna börjar ta över oss.

Det är viktigt att drömma, det är lika viktigt som att äta och andas. När vi drömmer så lever vi. Vi är våra drömmar. Det viktigaste är inte  om våra drömmar går i uppfyllelse utan det är kampen om dom. När du kämpar för något som du vill i ditt liv så känner du dig levande. Och när du lever och känner dig levande i varje andetag som du andas in,  då blir livet en lycka och varje dag värd att leva.