najdas

Kom hem från Alingsås i måndags, tåget höll på att krångla så var inte hemma förrens 15, så fort ja kom in la jag mig i sängen och somnade,
ni vet den här känslan man kan få ibland när man är så trött så att man mår lite illa, jag kände en tyngd på ryggen för ja la mig på magen och sen deckade jag..
jag sov i tre timmar..När jag vaknade visste jag inte om det var dag eller kväll, inte ens vilken dag det var..
Det ösregna hela dagen och jag låg bara o soffan och kollade på film, somnade från och till.. När klockan var 22 la jag mig igen.. somnade direkt..


Barn alltså.. oj oj.. jag tror alltid jag är redo för att ha barn, och jag är säkert redo..men jag vill INTE ha det nu..
Dom är så fina, så mysiga och helt underbara..
Jag längtar av hela mitt hjärta tills jag blir mamma..
Men inte NU..
Kanske om 5 år..
eller 10 :)
Shit jag är 35 då..
På tal om ålder.. Jag har börjat känna mig gammal..
Eller inte gammal men jag har alltid haft äldre vänner..sen jag var liten..
Men nu så har jag träffat folk som är yngre än mig, 2-3 år.. Slog mig häromdagen när vi var och fika och jag insåg att jag var äldre än alla som satt där..
det har nog aldrig hänt innan..


Det och att det fanns en kille på gymmet som ja hade kollat in.. Vi hade pratat lite och så.. Jag lovar att han såg ut som 28 eller nått.. lång och lite skägg stubb, pratade jätte vuxet..
Så hörde jag när han stod och pratade med en äldre kvinna och hon säger till honom
- Du och min son är lika gamla va? Ni tar studenten i år?
och han svarar att han är ett år äldre..
Alltså 20..
Oj, ja höll på att tappa hakan framför honom..
Då kände jag mig gammal.. Små pojkarna börjar se ut som män idag.

När ja var i Alingsås så gick ja ut och gick varje morgon, en promenad till Dana och sen vidare tills jag blev trött.. och gick hem..
Jag hamnade i Gerdsken en morgon.. Jag växte upp där, lärde mig simma, snatta, ljuga, cykla, spela fotboll, gunga..Ja allting just där..

Min barndom från 4 år till 8 år är där..
Alltså mina första minnen skapades där..ungefär..jag har ett minne när jag är 2 år och mamma blir alltid lika chockad när jag berättar det..
- du var så liten hur kan du minnas säger hon varje gång..




Men när jag gick förbi här så kommer jag ihåg när min syster som var 8 år hade lärt sig att simma i skolan..
Så hon skulle lära mig som var 6 år gammal..
- Hoppa i vattnet Najda, jag räddar dig om du drunknar..
jag minns hur rädd jag var men ville inte visa henne det så jag hoppar in och håller på att druknar..
Jag minns paniken när jag svalde massor med vatten..och kom inte upp..
Nese hoppade in men min panik gjorde att hon inte kunde få tag i mig utan vi båda höll på att drukna..Till slut
så började vi simma, hon lärde mig simma här..Vi simma i land..
Vi vågade inte säga nått till pappa som satt och spelade kort med sina vänner, för vi visste hur arg han skulle bli..
Nu förstår jag att han skulle bli skit rädd om han visste vad som hade hänt, men pappa visade aldrig rädsla utan ilska..

Var hos Danas familj, åt middag med hans mamma, systrar och kusiner..
Vilket var bland det bästa jag gjorde under tiden jag var i Alingsås..
Under hela tiden vi satt där hoppades jag på att dörren skulle öppnas och han skulle komma in..
men vad skönt det var att bara sitta med dom, prata minnen men även framtid.. och nuet..
Bara vara och till och med skratta..
Där i det hemmet, mår jag bra.. Dom har någon inre frid i det hemmet som gör att allting utanför är meningslöst.
Domen, 7 år för mord. För att vara Sverige är det bra, ute om 5 säkert..
Jag önskar bara att hans mördare får terapi..SÅ han INSER vad han egentligen har gjort..
Tagit en människans liv, inte en oväns eller en fiendes..För dom var inte ovänner..
Utan en människas liv..
Hoppas att han får så mkt terapi så han kan uttala dom orden,
" jag mörda en människa"
jag tror att den smärtan kommer vara det värsta han kan känna..och då kommer han kanske uppleva en halv procent av det alla vi andra har upplevt..
Jag vill han inget illa, jag vill verkligen att han ska INSE vad han gjorde..
Resten är upp till Gud.





Karina är inte hemma, så ja har vart själv i några dagar..
innan hade ja nästan lite ångest över att hon skulle åka, men nu..Jag hade verkligen glömt bort vad som gör mig så glad.. det är just dom här stunderna då jag har mig själv bara..

Det här hade jag förträngt hur viktigt det är för mig..
Jag och Karina har det verkligen bra ihop, jag är jätte chockad över att det funkar så bra som det gör, helt ärligt så trodde jag inte jag var kapabel till att bo med någon människa, alltså en vän.. Jag vill ja saker på mitt sätt, jag vill ha min musik, min mat, min doft men med karina har vi hittat en balans..
men som sagt..jag hade glömt hur mkt jag älskar det här..Min ensamhet..